Emil backade ut bilen och packade in förlossningsväskorna och babynestet medan jag försökte klä på mig och gå på toa mellan värkarna. Tog en värk liggandes på badrumsgolvet samtidigt som jag grät för det gjorde så ont. Väl på väg kände jag mig väldigt tacksam att vi hade så nära. Det var inte roligt att ta värkarna sittandes i bilen. Men som tur var hann jag nog bara ha 1 eller 2 värkar innan vi var framme. Emil släppte av mig på baksidan där man går in till förlossningen. Där satt jag på en bänk och väntade medan han parkerade bilen. Vi tog inte med väskorna in då vi inte visste om vi skulle få stanna.
Nu var klockan 01.23 och det första vi fick göra då vi kom in var att sitta med CTG för att mäta mina värkar och även bäbisens hjärtljud. Hade plågsamma värkar med 3-5 minuters intervall och hjärtljuden såg bra ut. När jag hade banden spända runt magen så kändes det så otroligt tydligt då en värk var på gång. Magen drog ihop sig åt sidan och sen kom värken. Var så oskönt att sitta i den där fåtöljen. Kunde absolut inte luta mig bakåt och slappna av då jag hade en värk. Efter en bra stund med CTG så blev jag undersökt och det visade sig att jag just så pass var öppen 2cm. Jag tänkte direkt att ”nä nu får vi åka hem igen” då jag läst att man ska fixa latensfasen hemma. Vilket innebär att modermunnen ska ha öppnat sig 3-4cm.
Som tur var så blev vi inte hemskickade. Men vi fick välja om vi ville åka hem och vara hemma något timme till eller bli inskrivna och få något mot smärtan. Jag som var så inställd på att klara mig utan smärtlindring blev lite kluven. Men då jag återigen fick en värk så var det inte svårt att bestämma sig. Denna smärta var det värsta jag hade varit med om.
02.23, en timme efter vi kommit in så blev vi inskrivna på BB. Vi blev tilldelade ett rum och jag fick en skön skjorta som jag tog på mig. Emil gick ut till bilen och hämtade vår packning och sen bäddade vi ner oss i sängarna för att försöka få lite vila inför vad som komma skall. Nu i efterhand så förstod jag aldrig att jag faktiskt snart skulle föda barn. Jag bara hängde med på allt som hände. 02.45 kom Margareta (hon som tog hand om oss under natten) och gav mig en morfinspruta. Jag kan inte påstå att värkarna gjorde det minsta mindre ont, men däremot så kunde jag slappna av och andas igenom värkarna utan att få panik.
Emil sov i sängen bredvid mig men vaknade nog till varje gång jag tok-andades igenom en värk. Jag hann just somna innan en ny värk kom. 2 timmar senare gick det inte längre att ligga stilla och paniken var ett faktum. Vi larmade och Maggan kom. Hon undersökte mig och nu var jag öppen 3cm. Jag undrade när jag skulle få börja andas lustgas. Till svar fick jag att om jag skulle börja med det redan nu så skulle jag få andas det länge och att det då kanske var bättre med EDA. Men att vi kunde börja med lustgas och se hur det kändes.
04.42 förflyttades vi till förlossningssalen. Jag undrade vad vi skulle ta med. Mobilerna? Skulle vi tillbaka till vårt rum snart igen? Inte utan bäbis sa hon. Jag fattade fortfarande ingenting.