På väg till förlossningssalen, som bara var några dörrar ifrån vårt rum, fick jag frossa. Skakade och kackade tänder. Det första jag tänkte då vi kom in i förlossningssalen var att det bara fanns en säng. Jag tyckte så synd om Emil som skulle måsta sitta på stolen bredvid resten av natten och enda tills bäbisen kom. Nu efterhand var det ju inte alls synd om honom med tanke på vad jag gick igenom. Jag fick ta plats i förlossningssängen och lära mig att andas lustgas. Frossan försvann och jag körde på med lustgasen dom kommande två timmarna. Det gav ungefär samma effekt som morfinet. Värkarna gjorde inte mindre ont men jag kunde slappna av och andas igenom värk för värk. Blev även uppkopplad med trådlös CTG.
06.25 blev värkarna så kraftiga att lustgasen inte hjälpte längre. Då kom en dansk läkare och satte EDA (epidural). Innan förlossningen hade jag sagt att jag helst inte ville ha ryggmärgsbedövning då jag var rädd för dom negativa effekter de kan ge. Men då jag hade så ont så vägde fördelarna tyngre. Och oj så skönt det var med EDA… Är så glad att jag tog det. Jag kände fortfarande allt men värkarna gjorde inte längre ont. Nu kunde jag verkligen slappna av och få vila en stund. Det enda som var lite obehagligt med epiduralen var att det började klia på kroppen. Dock inte supermycket men litegrann överallt. Vid 7-tiden gick Emil och hämtade frukost. En smörgås med leverpastej och saltgurka fick jag ner. Men lika snabbt kom det upp. Fick lågt blodtryck av epiduralen så jag började kräkas. Dock bara två gånger och illamåendet gick över så fort jag hade kräkts. Fick ligga på sidan med en blodtrycksmätare runt armen för att hålla koll.
07.39 kom Jenny och Emma som hade bytt av Maggan. Nu skulle dom ta hand om mig resten av tiden. Jag blev undersökt och nu var jag öppen 4cm. Vilken tid det tog att öppna sig trots så fruktansvärda värkar tänkte jag. Men det var just på väg att ändras. 07.50 tog de hål på mina hinnor så att vattnet gick. Fostervattnet var klart vilket betyder att bäbisen mår bra. Skönt.
Då epiduralen hade börjat värka så använde jag inte lustgas. Men bara en stund efter att de tagit hål på hinnorna så blev värkarna starkare och började göra ont. Så jag återupptog lustgasen, låg på sidan och andades igenom värkarna. Klockan 08.45 kände jag det klassiska - jag måste bajsa. Det tryckte verkligen på neråt och bakåt mot rumpan. Då en värk var över så fick jag lägga mig på rygg så att hon kunde undersöka mig. 8 cm hade jag nu öppnat mig till. Det fortsatte att trycka på som fan så Emma tryckte på mina ben så att rumpan åkte ner i madrassen och det blev lättare att hålla emot. Bara någon minut senare kände hon efter igen och nu var jag öppen 10cm.
Jag la mig på sidan igen men denna gång åt vänster. Så som jag tycker det är skönast att ligga och sova. Emil flyttade över stolen till andra sidan sängen så han satt framför mig. Nu var klockan 08.55 och jag började krysta. Med det övre benet i vädret och Emma som tryckte emot. Lyssna på kroppen sa hon och jag tryckte på samtidigt som jag skrek det högsta jag kunde. ”AJ MIN FITTA” skrek jag en gång. Då skrattade dom åt mig. Använd kraften till att trycka istället sa hon. Det var lättare sagt än gjort. Men jag både tryckte på och skrek om vart annat. Det gjorde så klart sjukt jäkla ont, men det var ändå skönt att få trycka på.
Då halva huvudet var ute så fick jag inte trycka. Det var svårt att hålla emot, men det gick. Emma frågade om jag ville känna på huvudet men jag sa nej. Det ångrar jag nu. Men jag hade så ont och var så inne i det vi höll på med så jag kunde typ inte röra mig. Med nästa värk kom först hela huvudet ut. Så otroligt ”skönt” det var. Sedan sa dom åt mig att trycka lite till och då slank kroppen ut. 09.00, 5 minuter efter att jag börjat krysta var bäbisen ute. Fostervatten och blod stänkte över allt. Både Emma och Emil fick på sig. Jag kollade upp på Emil och såg en tår rinna från hans kind. ”Det är en pojke” sa han. ”Neej” sa jag. Men jag skojade bara.
Fick upp honom på min mage samtidigt som dom torkade av honom. Navelsträngen satt fortfarande fast i moderkakan inuti mig så den nådde inte enda upp till mitt bröst. Han skrek inte så jag frågade om han levde. Fick till svar att han mådde alldeles utmärkt. Han knorrade på en massa men skrek bara inte. Vilket inte alla gör. Jag grät. Av lättnad att det var över och att vi äntligen hade vår skatt hos oss. Emil klippte navelsträngen och sedan drog dom i den så att moderkakan lossnade inuti mig. Jag tryckte på ytterst lite och den åkte ut. Inte jobbigt alls. Det som var mer otrevligt var då dom tryckte på magen för att pressa ut en massa blod. Det gjorde lite ont.
Det stämmer verkligen det alla säger. Att så fort bäbisen är ute så är all smärta som bortblåst. Jag hade inte ont någon stans. Dom undersökte mig för att kolla om skador och jag hade fått en liten bristning (mildare än spricka) som syddes med 3 stygn. 2 just innanför öppningen och 1 utanför. Något som jag i efterhand aldrig känt av.
Vi fick hjälp med amningen och sen blev vi lämnade själva att njuta av vår lilla prins.
21 Juli 2016 09.00. 3505g och 50cm kärlek.