Ni som följer oss här på bloggen vet att vi kämpat med att få Ture att sova i egen säng. Vilket vi lyckats till hälften med. Vi får honom att somna i sin säng men då han vaknar efter 2-3timmar så får han sova med oss resten. Nattningarna senaste veckorna har gått riktigt bra faktiskt! Mindre och mindre tjaffs, inget skrik eller gråt och snabbare och snabbare insomningar.
Tills för fyra dagar sedan.. Emil jobbade kväll och jag skulle natta Ture. Men han vägrade. Skrek som en stucken gris vad jag än gjorde. Inte ens att få somna i vår säng, liggandes bredvid mig och får suga på bröstet funkade. Slutade med att jag höll honom som en liten bebis och vaggade honom till sömns.
Kvällen efter det skulle Emil natta och då var det samma visa. Skrek som att det inte fanns någon morgondag. Jag kom in och skulle ta över, vilket alltid brukar fungera. Men icke. Slutade med att vi sövde honom i vagnen.
Så konstigt att från att ha blivit väldigt trygg med att somna i sin egen säng, till att totalvägra.. Självklart så hade han inte feber eller något sådant. Men man börjar ju ändå undra om han hade ont något stans eller vad sjutton som var felet. Jag menar, varken att somna ensam eller att få närhet dög... Svårt att förstå sig på dom små ibland...
Ikväll däremot, gick det jättebra att söva i spjälsängen. Tillbaka till det vanliga igen? Vet att barn har faser/perioder, men jag väljer att inte utgå ifrån dessa och "skylla" på dom så fort det är något. Men nu kanske det var en liten fas.
I sin nya pyjamas 👌