Egentligen har jag tappat träningen sedan jag började jobba i april. Varit ute och sprungit nån gång men inget regelbundet. Hade lovat mig själv att jag skulle träna hela nästa graviditet. Då jag inte tränade alls under förra. Däremot är jag duktig med vardagsmotionen så jag arbetar ändå med kroppen. Men inte på det sätt som ett träningspass gör.
Nu är jag ju här igen. I min andra graviditet som jag lovat mig själv att träna igenom. För att jag mår bra av det. Självklart inte i samma utsträckning som då jag inte är gravid - det orkar jag inte. Men i alla fall någon gång i veckan. Bara för att hålla igång och att det inte ska vara en lika lång väg tillbaka sen.
Nu första veckorna så har jag ju mått apa. Kräkts och varit så sjukt jävla trött. Just så pass att jag orkat jobba. Men nu har det blivit aningen bättre. Därför tackade jag ja för första gången på lääänge i tisdags då Isabelle frågade om jag skulle med ut och träna. Vet inte vem av oss som blev mest förvånad över mitt svar haha. Måste passa på att tacka för så fina vänner jag har. Som nu Isabelle. Hon vet att jag mår dåligt men har fortsatt att fråga mig med jämna mellanrum om jag vill med och träna, för att hon vet att jag egentligen vill. Och tillslut orkade jag. Tack för att du väntat på mig❤️
Passet blev lite jogg, backintervaller, lite tabata och efter det en promenad med massa härligt snack. Lovely! Träningsvärken jag haft nu en och två dagar efter är inte att leka med. Alltså shiiiit. Vill aldrig att det ska gå så här lång emellan gångerna nu. Fruktansvärt ont ju haha! Men en skön känsla ändå.
